Snö/skisspapper

Snön som föll under natten utövar ohotat sin hegemoni. För de delar och funktioner av staden som anses som viktigast är beredskapsplanen för snöröjning redan satt i verket, men inte här. Snön är som ett skisspapper utrullat över en gulnad ritning, ett oskrivet löfte om en annan tolkning.

En plog kör sakta förbi på huvudleden. Varningsljusen projicerar monokromt orange på en värld annars i gråskala. Plogen är på väg någon annanstans. Himlen är svart och kommer inte att övergå i kobolt på ett tag. Snön reflekterar vad svagt ljus här finns och håller världen synlig. Området är stilla, så när som på några pendlare som försöker befria sina bilar från snö eller som går i slow motion genom den fallna nederbörden i sina försök att hinna med det tidiga tåget.

Pendlarnas skosulor vidrör inte trottoarens betongplattor. Fötterna pulsar genom den färska snön. Det knirrar när snön pressas samman under sulorna och snöflingorna bryts sönder och gnider mot varandra. Världen låter annorlunda än igår morse. Miljarder av sexkantiga små vattenkristaller, olika, vackra, staplade oregelbundet med luft emellan, filtrerar ljudvågorna. Bildörrarna som öppnas och stängs låter dovare. Snön tar bort gällheten från ljuden, även från plogens skrap på huvudledens asfalt. Bakgrundsbruset från staden och från infrastrukturen som tjänar den har försvunnit. Enskilda ljud är lättare att urskilja. Nära ljud är relativt starkare än igår morse. Några fåglar sjunger i en buske.

Detaljer har suddats ut, världen har förlorat arbetsritningens upplösning. Bara de stora konturerna finns kvar, huskropparna, trädkronorna, topografin. Gatans grafik är övertäckt, streck och linjer, vissa i evighetsslingor, som medborgarna förväntas lyda under hot om repressalier. Även trottoarkantens oansenliga, men konkreta, gräns är dold. Var gata blir trottoar, parkering blir park, stig blir gräsmatta, lekplats blir plantering, kan ögon inte längre urskilja.

Pendlarna, tidningsbudet, de få som redan rastar sina hundar, försöker alla göra precis som igår. Den materiella världens spelregler har lärts ut så intensivt att de har blivit en permanent del av medvetandet. Gå på den asfalterade stigen. Lyd trottoarkanten. Kör längs linjerna. Rörelserna följer mestadels någon annans planering, gjord för länge sen. Men några slirar. Går vid sidan om trottoaren. Snubblar på kantstenen. Gör en för vid sväng och hamnar på fel sida av gatan. Missödena korrigeras snabbt.

Gränserna är övertäckta. Rörelse är inte längre dirigerad av materiella detaljer. Skisspappret är utrullat. Det är oskrivet.

Alla gör sitt bästa för att bete sig som om allt var precis som igår.

I parken och på kyrkogården bortom den har få satt sin fot sedan snöfallet. Snön ligger jämn och nästan orörd. Allteftersom morgon blir till dag överkorsas snötäcket av fler och fler fotspår. Ett rörelsediagram avtecknar sig långsamt på skisspappret, ett diagram över att röra sig som vilken annan dag som helst. En del anlagda gångstigar används flitigt, andra inte alls. Fotavtrycken visar rörelseriktningar. En närmre inspektion leder till lösa demografiska antaganden. Fördelningen av skostorlekar och modeller skvallrar om något, detsamma gör varumärkena ingjutna i skosulorna och nu präglade i snön. Ett par Air Jordan 6.

Rörelsediagrammet har avtryck från annat än fötter. Kaniner rör sig utan hänsyn till mänskliga gränser. På ett ställe ser det ut att ha varit en kaninförsamling, men det går inte att veta om kaninerna har varit där samtidigt: tid ingår bara vagt i diagrammet. Kaninspåren löper enligt en obegriplig logik, men de har ett definitivt mönster, en vikt, spåren utgör inte ett slumpmässigt virrvarr på alla tillgängliga ytor. Avteckningarna från två skators lekfulla utforskande av snöriket korsar kaninförsamligen. Eller så är det kråkspår. En räv har svassat diagonalt över gräsmattan på jakt efter kaniner, eller förmodligen efter mer lättfångad mat från soptunnorna bakom byggnaderna på andra sidan.

Allteftersom dagarna går löper en stadigt ökande mängd spår, de avtecknar sig längs med varandra, de korsar och överlappar. Många överlappande spår bildar en stig, blir normativ, fötter beträder det redan upptrampade. Några av de anlagda gångstigar som göms under snön har fortfarande inga spår alls på ytan. Bara när ett fotavtryck hamnar ovanpå ett annat står det klart vilket av två parallella spår som gjordes först, men fortfarande går det inte att förstå om varelserna som gjorde spåren var där samtidigt, timmar eller dagar efter varandra. Är de ett sällskap, följer en efter den andra, är det samma person med olika skor? Skisspappret fylls på med information och berättelser, men dess kreativa möjligheter är outforskade. Undantaget är förskolans eftermiddag i parken: tiotusentals små fotavtryck, spår som sicksackar sig fram över varandra, snöänglar, snögubbar, snöslott, snölek och snöbrottning. Det syns ingen respekt för gamla gränser, men möjligtvis upprättas nya. Avteckningarna från förskolans eftermiddag skapar verkligen oreda i diagrammet.

När våren kommer har skisspappret glömts bort, om det nu någonsin var del av någons medvetande. På blommande trädkvistar sjunger nya fåglar andra sånger. I parken finns en oasfalterad gångstig som tidigare inte var där. Då, när snötäcket låg över området, lämnade en plog asfalten och tog en tur på gräsmattan. I en slinga plogade den bort snön och samtidigt också gräset på marken under. Gångstigen skulle kunna vara resultatet av en upprymd förståelse av skisspappret, men förmodligen är den ett misstag. Den är det enda spår som finns kvar.

***

Snö/skisspapper är också postad på engelska.

Texten har tidigare publicerats på svenska i Tidskriften Stad 3, 2013, ISSN: 2001–631X och i Magasinet KOTE 4, 2014, ISSN: 1893–8132, på tyska i Der Architekt 2, 2014, ISSN: 0003–875X, och på engelska och danska i Tid & Rum, Arkitektens forlag, 2012, ISBN: 9788774074168.

Texten belönades 2012 med andrapris i tävlingen Time and Space; en tävling i att skriva om arkitektur.