Referenser och ingentings kosmologi
Helsingborgs nya vattentorn har tilldelats Sveriges finaste arkitekturpris, Kasper Salin-priset, för år 2021. Vattentornet är en monumental funktionsbyggnad mättad av referenser. Det gör intryck och väcker tankar, men om tankarna tänks färdigt, börjar de att vändas emot vattentornet själv.
Vattentornet ligger intill den fyrfiliga 100-vägen Österleden. Det är just utanför staden, åkrarna har redan börjat på båda sidor av vägen. Vi svänger av, tar ett halvt varv på rondellbron över Österleden och en brant sväng in på grusvägen till vattentornet. Det finns ingen gångbana på rondellbron, det är bilarnas värld här.
Vattentornet är i grå och rå betong, gjutet i grova formar, så själva ytan är ganska skrovlig, men vattentornet som helhet har en ytterst stram form. Istället för en stor vattencistern som en klump, som ett vanligt vattentorn, är cisternen en ring som står på skivformade pelare. Vi går över gräset mellan pelarna. Marken är upphöjd i en ring som motsvarar cisternen och när man går ner för upphöjningen kommer man till en grusbelagd plats innanför pelarna. Cisternens cirkel ramar in himlen uppåt, pelarna ramar in himlen åt sidorna, med några trädtoppar och landmärken som sticker upp. Horisonten och landskapet är svåra att se innanför cirkeln på den grusbelagda platsen, den upphöjda marken runt om blockerar dem. Vi hör trafiken från Österleden när våra fotsteg skrapar mot gruset.
Alla ytor är grova, betongen, marken, gräset, gruset, men de är i ett sublimt samspel med cisternens och pelarnas stramhet. Det gör intryck. Det är en emellanåt solig dag och betongformerna får olika gråtoner av vinklarna mot solen. Mönster av dramatiskt ljus- och skuggspel faller över platsen. Vattentornet är monumentalt och det är sinnligt och estetiskt intressant att uppleva denna plats och byggnad.
Det är många referenser till arkitekturhistorien i spel här. Den mest uppenbara är till antikens akvedukter. Akvedukter är något av det mest spektakulära människoskapta i landskapet; att försörja städer med vatten i precist samspel med de geologiska förutsättningarna, men också att visuellt dominera och rama in landskapet. I Helsingborgs nya vattentorn rinner vattnet runt, runt, runt. Det påstås att cirkelformen är till för att vattnet lättare ska kunna cirkulera i cisternen, som en ordvits, för nog är väl vattentorn ett löst problem sedan länge? Den cirkulära cisternen kommer nog inte främst ur tekniska förutsättningar, utan ur formvilja hos arkitekterna.
Användandet av antika referenser påminner om Palazzo della Civiltà Italiana i Rom, där klassiska valvbågar i en strikt rektangulär geometri ska förankra betraktaren i Roms forna storhet och projicera den kommande. Byggnaden benämns vardagligt som det kvadratiska colosseum. Vattentornet är istället en cirkulär akvedukt. Hos vattentornet är ett antikt tema inordnat i en strikt geometri, på samma sätt som det kvadratiska colosseum. Den strikta geometrin skiljer sig från referenserna och byggnaderna är båda avskalade från dekoration. Däremot varken anknyter till eller utstrålar vattentornet några politiska eller samhälleliga ambitioner, motsatt det kvadratiska colosseum som är uttalat fascistiskt.
Om vi är kvar i Rom, så väcker vattentornet också lite lösa tankar på Petersplatsens nästan cirkulära kolonnader, men igen, vattentornet leder inte till eller ramar inte in något högre mål eller högre värden, som i Petersplatsen en högre makts manifestation på jorden. Det är nog för mycket begärt av ett vattentorn, men vattentornet tar en sådan ansats med sin monumentalitet och sina referenser.
Den andra uppenbara referensen är till förhistoriska monument, varav Stonehenge kanske är det mest välkända och också det som vattentornet liknar mest, med sin cirkulära form och gråa och grova materialverkan. I Skåne finns Ales stenar, med en annan yttre form. Både Stonehenge och Ales stenar är föremål för spekulationer om deras betydelser och funktioner. De har gemensamt att de är placerade på höjder, med lång och obruten utsikt mot horisonten och orienterade i förhållande till himlakropparna. Om himlakropparna, om vinter- och sommarsolstånd, höst- och vårdagjämning, solens färd över himlen, var den viktigaste parametern vid anläggandet av dessa monument, det kommer vi nog aldrig att veta säkert. Men när människor bygger visar sig vår kosmologi, vår uppfattning om världen och om vår plats i den. Byggnaderna motsvarar denna kosmologi, oavsett om det är vardagligt, som att vi bygger stora kök för att vi njuter av ljuvlig mat, trots att vi lagar mindre mat än någonsin hemma, eller monumentalt, som att visa världen att vetenskap och industri kan nå himlen med järn, som Eiffeltornet.
Kyrkor i det svenska landskapet har också tagit de upphöjda platserna i anspråk, de har varit monumentala i sina sammanhang och varit synliga och hörbara när klockorna ringer in från långt håll. Kyrkorna är de största byggnaderna och de högsta, de representerar en högre makt, de dominerar omgivningarna.
Vattentorn är en byggnadstyp med inneboende egenskaper, där trycket ut i vattenledningarna är beroende av hur högt belägen vattencisternen är. Därför har vattentornen tagit de upphöjda platserna nära städerna i anspråk. De har monumentets plats, med en modern kosmologi att rent, rinnande vatten ska komma alla invånare till del, tillhandahållet av en central och rationell makt.
Helsingborgs nya vattentorn befinner sig i alla dessa referenser; det är en akvedukt i landskapet, det är en cirkulär kolonnad, det är rått som de förhistoriska referenserna, det är ett monument på en upphöjd plats…
…men vad är Helsingborgs nya vattentorns kosmologi?
De förhistoriska monumenten är byggda i relation till himlakropparna och till tid. Solen ändrar årstiderna och årstiderna ändrar förutsättningarna för människor. Dessa förutsättningar är kopplade till och går att avläsas ur himlakropparnas position på himlen. Kyrkklockorna relaterade också till tid; när det ringer är det tid för mässa, även om du inte har en egen klocka.
Från den grusbelagda platsen innanför vattentornets kolonnad framträder det omgivande landskapet i glimtar, men ofta är det blockerat av de gräsbeklädda upphöjningarna runt. Vattentornet vänder sig mot himlen. Mot sydost, där solen går upp under vinterhalvåret, är vyerna helt blockerade av en servicebyggnad. Även trapphuset, som är det enda som bryter de skivformade pelarnas rytm, är vänt mot sydost.
Att vyerna mot sydost är blockerade, blockerar också den uppåtgående solen från att nå in i vattentornets cirkulära plats under vinterhalvåret. Det är mer ett avvisande än ett välkomnande av den fundamentala faktorn för tid på jorden, solens cirkulära rytm. Nästan alltid måste arkitektur förhålla sig till solens cykel, i det vardagliga var det passar för en terrass eller uteservering under olika årstider, var det behövs skugga, hur mycket ljus som når ett rum. I sammanhanget framstår vattentornets disposition som en nästan obscen blockad av den uppåtgående solen, av den slags tid som solen definierar.
Vattentornet är ändå en klocka. Det är 24 tunna pelare med jämna avstånd i en cirkel, motsvarande antal timmar på ett dygn. Om man börjar räkna 0:00 på pelaren som är längs i norr, kan man räkna medurs till 6:00 på pelaren längst österut, 12:00 på den längst söderut och 18:00 längst västerut. Klockan är ungefär så mycket som pelaren med den tunnaste skuggan. Det stämmer ungefär, för vi är i en tidszon där klockan är 12:00 en timme innan den är det i Greenwich, London, inte när solen står högst på himlen.
Det är ganska svårt att läsa av tiden i marknivå, perspektivet ger en osäkerhet om vilken skugga som är tunnast, man får gå runt och måtta med ögonen, eller faktiskt måtta med fötterna. Det går inte alls på morgonen på vinterhalvåret, när solen är blockerad. Ett vanligt solur är enklare att läsa av, med en pinne i mitten som kastar skugga. Detta att dela in alla dygn i lika stora enheter oavsett årstid är också ett fundamentalt annat sätt att förhålla sig till tid, än att tänka tid som längd på dygn, solens höjd på himlen, årstidernas förutsättningar.
Vattentornets referenser och dess plats uppfordrar till att förhålla sig till tid. Jag tror att vattentornet försöker göra det, men det är så rörigt i sitt förhållningssätt att det misslyckas. Eller så har vattentornet inget förhållande till tid, det är bara slump att det är 24 tunna skivpelare, och samtidigt ignorerar det plats och referenser.
De monument vattentornet refererar till genom arkitekturhistorien uttrycker idéer om hur världen är beskaffad och vad vår plats i den är. Vattentornet uttrycker inget. Där finns en kvarleva av det moderna projektet att ge alla invånare tillgång till rent, rinnande vatten, men alla vattentorn uttrycker detta. Helsingborgs nya vattentorn är särskilt monumentalt, i jämförelse med alla andra vattentorn, men det uttrycker ingentings kosmologi. Det är ultra-postmodernt, det finns inget större mål, det finns ingen sammanhållande berättelse, ingen sanning, ambition eller insikt det är värt att manifestera.
Hade vattentornet medvetet velat uttrycka postmodernitet, finns det tillräckligt med förlagor för det och vattentornet hade kunnat göra det på allvar eller på allvarlig lek. Istället är vattentornet tungt och monumentalt, med tydliga referenser till andra monument. Det har tunn eller icke-existerande dialog med sina referenser och historien, och även så med människan, med landskapet, med samhället, med tiden, det är ett tomt monument, det är ingentings kosmologi.
Del 2: Den materiella definitionen av vattentornets kosmologi — biltrafik och koldioxid
Det går att se vattentornet på ett annat sätt, om man inte rycks med av monumentalitet eller försöker förstå det genom dess referenser. Vi kan se det helt materiellt istället. Vattentornet ligger vid en rondellbro. Det har från luften samma form som rondellbron.
Vattentornet har sin fula sida, med servicebyggnad och trapphus, mot sydost där solen går upp och sin fina sida, med obruten geometri, mot Österleden. Vattentornets starkaste koppling är till biltrafik.
Cementindustrin, där betong ingår, står för 8% av de årliga globala utsläppen av koldioxid. Det är mer än det dubbla av flygets utsläpp. För att inte bidra i onödan till klimatförändringarna, måste vi använda så lite betong som möjligt. Helsingborgs nya vattentorn är byggt i betong, men därutöver maximerar formen materialåtgången, tvärtom vad som behövs. Samma mängd vatten hade kunnat rymmas i en vanlig cylindrisk cistern med 37% av materialåtgången.
Betongen till vattentornet släppte ut ungefär vad ett par tusen nya bensinbilar släpper ut på ett år (det är grova överslag i beräkningarna här, men så vi har någon slags skala). Det verkar obstinat att i vår tid insistera på en ineffektiv form i betong. Det är lite som att ta sina tusen nya bensinbilar och bara köra för att det är kul, utan någon nytta, för 63% av bensinen. Så kan det vara, det kan bara få vara kul, men det är ändå lite obstinat.
Vattentornet har under två år varit drabbat av läckor, som inte var åtgärdade ens när byggnaden för några veckor sedan fick Kasper Salin-priset. Precis som med materialanvändningen, har den ringformade cisternen en avsevärt mycket större yta att täta, än en motsvarande cylindrisk cistern. Träffytan för läckor är nästan tre gånger så stor och sökytan för att hitta läckor likaså.
När man ser vattentornet vid sidan om dess materialeffektiva version uppkommer frågan om en av definitionerna av monumentalitet helt enkelt är att vara större än vanligt och större än vad som behövs. Många monument delar denna egenskap och monumentala rum är stora rum. Om man är ute efter den monumentala rumsupplevelsen, kanske receptet helt enkelt är så: gör det större än vanligt och större än vad som behövs. Klart. Denna tanke gör monumentalitet ganska banalt. Monumentalitet är också knutet till ett överskott av resurser, att faktiskt ha råd att slösa, vilket ytterligare späder på det banala. Att nå en monumental rumsupplevelse kanske kräver det onödigt, ovanligt stora, men att nå starka rumsupplevelser och engagerande samspel mellan material, utsikter, omgivning, ljus och skugga, kräver inte monumentalitet.
Helsingborgs nya vattentorn har väckt många tankar och fått mig att lägga kraft på att få ner tankarna i skrift. Jag har tagit vattentornet på allvar! I lika delar beror det på att det är ett nybyggt svenskt monument fullt av referenser och på att det har kanoniserats i svensk arkitekturhistoria genom Kasper Salin-priset. Det skulle kunna sägas att vattentoret är konst, då det väcker tankar på detta sätt, men det är alldeles för trubbigt för att vara konst, när det hela tiden snubblar på sina egna referenser. Jag ser det mer som ett slött koncept med stark monumental geometri och stark formvilja.
Det kanske finns ett behov av monumentala rum och monumentala byggnader, alldeles oavsett vad de representerar. Den diskussionen är för lång och krånglig för att bena ut här och nu. Diskussionen har figurerat tidigare i arkitekturhistorien, inte minst bland modernisterna runt andra världskriget, där några menade att monument är kopplade till auktoritära samhällen och tillhörande människosyn, andra menade att monument är nödvändiga uttryck för mänskligt skapande och mänskliga ambitioner. Monumentala rum är hursomhelst sin egen kategori av rumsupplevelser och Helsingborgs nya vattentorn levererar otvetydigt monumentalitet.
Om man bortser från monumentaliteten, är vattentornet arkitektur som materialupplevelse, som volym, stängt, öppet, skala, proportion, skugga och ljus. Det är renodlat i sina arkitektoniska grepp. I dessa avseenden lutar vattentornet mer åt konst; åt klassisk rumskonst. Dessa kvaliteter är alltid del av arkitekturen, oavsett hur rationell och effektiv man måste vara av andra tvingande omständigheter. Rumskonst står inte i motsats till att hantera samtidens utmaningar, till exempel ett effektivare materialanvändande. Detta är arkitekturens jobb.
PS — ett annat av många sätt att göra det på
Grannstaden Landskrona har ett vattentorn från 1970 som är mycket mer materialeffektivt än Helsingborgs nya vattentorn. Cisternen i Landskrona har visserligen mindre kapacitet än den i Helsingborg, men vattentornet bygger framförallt på helt andra principer. Det är beläget på stadens lägsta punkt, just vid havet. Det strävar efter att vara slankt och släpper förbi och igenom utsikterna. På kvällen studsar solens strålar på havets rörliga yta och reflekteras upp på vattentornets undersida som ett ljusspel. Om det hade utnyttjat topografin och varit förlagt till en högre plats hade det kunnat vara ytterligare mer materialeffektivt, men Landskronas vattentorn visar trots denna skönhetsfläck egna och nyskapande förhållningssätt till sin uppgift. Det gäller det mesta; förhållandet till materialeffektivitet, estetik, landskap, plats och omgivning. Och inte minst till vatten.
PS 2
Om vi utgår från att ett monument alltid speglar kulturen som uppför det, uttrycker dess kosmologi, stämmer Helsingborgs nya vattentorn med Sverige 2022?
